Fri frakt inom Sverige vid köp över 299 SEK    |    30 dagars Öppet Köp    |    Alla varor tillverkade i EU

11 september, 2018

Från hemlös valp i Grekland till älskad familjemedlem i Sverige. Möt Amanda Milefors och hennes adopterade hund Buster.

Ibland känns det som om saker verkligen händer av en anledning. Som när Amanda Milefors rastade två kollegors hundar och av en slump träffade Athanasia och hennes adopterade tik.

Amanda och hennes sambo Jonathan hade inte planer på att köpa hund, men Athanasia och hennes berättelse om de hemlösa hundarna i Grekland gjorde så starkt intryck på Amanda att det snabbt skulle komma att förändras. Bara ett par månader senare kom den grekiska gatuhunden Buster till Sverige och blev hennes och Jonathans nya älskade familjemedlem. Följ med på Amandas och Busters fantastiska resa nedan.

”I våras var jag ute på Gärdet med två hundar från jobbet och det blev lek med en annan hund. Ägaren och jag började prata och jag tyckte hennes hund såg lite annorlunda ut och hon berättade att hon är från Grekland, men flyttat till Sverige för några år sedan och att hon har två adopterade hundar därifrån. Jag sa att om jag någon gång skulle skaffa hund så ville jag också adoptera och hon visade mig då flertal sidor på Facebook där människor lägger ut hundar som t.ex. farit illa, valpar som hittats i soppåsar eller lämnats utanför sjukhus (detta är tydligen vanligt, att ägaren hamnar på sjukhus, lämnar hunden utanför och om människan ifråga tyvärr går bort blir hunden kvar). Hundar som är födda eller har kastats ut på gatan helt enkelt.

Jag blev som besatt och satt hela dagarna och försökte fördjupa mig i hur situationen faktiskt ser ut och att jag kände att jag absolut måste ta hem en hund. Och helt plötsligt dök han upp! Tzitzi, en liten kille på ca 7 månader som hade hittats med sina tre syskon och sin mamma vid ca två månaders ålder vid ett område som drabbats hårt av krisen.

Jag kände direkt – där är vår hund. Människorna som hittade honom kommer från en organisation som heter Ghost dogs of Asproyrgos, världens eldsjälar som lägger hela sina liv åt att rädda djur. Jag har idag nästan dagligen kontakt med Photini, ingen kan livet som gatuhund som hon kan, fantastisk människa. Hon berättade att Buster och hans syskon var i väldigt dåligt skick och tyvärr klarade sig aldrig hans bror, men han och hans två systrar fick efter behandling bo hos volontärer. Buster bodde mest hos en kille som hade 15 andra hundar hos sig, och han var inte bara minst i syskonskaran utan också av dessa 15 hundar.

Det här var i början av maj och i juni skulle vi flytta in i vår lägenhet vi köpt, och vi hade tänkt att kommer han hit i augusti så kan vi ta ut ledighet och spendera all tid med honom hans första veckor här. Men… Jag bad om att få någon video på honom då vi hittills bara sett enstaka bilder och när vi fick det fick jag en klump i magen. Han kan inte gå. Photini sa att han bara är blyg, men allt kändes fel. Min familj sa att det här har gått för fort, han är inte frisk, det kommer bli väldigt höga veterinärskostnader, du har ingen erfarenhet av en skadad hund osv. Jag sa – jag SKA ta hem honom! Jonathan litade på min instinkt.

Athanasia, hon jag mötte i parken, skulle ner till Grekland i augusti och vi hade bestämt att hon hämtar hem honom då. Men när vi väl bestämde att han faktiskt skulle hit ville vi få hem honom så fort som möjligt (han var ca 8 månader när han kom hit). Allt skedde då i rekordfart och han skulle kastreras (ett av kraven från Ghost dogs), vaccineras, få pass osv. Athanasia, som förmodligen är en av de bästa människor jag mött i livet, åkte ner, mötte upp honom och tog med honom på planet till Sverige! Gud, när hon träffade honom och ringde mig på FaceTime. Jag grät kan man säga, och han kunde gå! Lille Buster vägde bara 4 kg (han väger 8,5 nu) och fick vara med i kabinen vilket kändes skönt. Åh gud när vi kom hem med honom… Han var så himla himla smal. Man såg och kände vartenda ben på kroppen och han var så försiktig. Han ville dock gärna vara nära och den natten sov han på våra kuddar mellan oss.

Sen har allt bara rullat på. Vi tycker inte att vi nu efter fyra månader ser direkta tecken på att han från början är en gatuhund, men i början så kissade han en rejäl kiss en gång om dagen. Han hetsade i sig vatten och mat så vi var noga med att hans skålar alltid skulle stå framme och så fick han äta obegränsat. Vi ville att han skulle förstå att det inte är någon stress, det finns ingen som kommer ta din mat. Får han nu ett ben eller en godis han tidigare inte fått smyger han alltid iväg med den i munnen för att äta i fred. Jag hade för övrigt köpt ben, godis och leksaker, men han har nog aldrig haft tillgång till sådant tidigare. Första veckorna var det så läskigt.

Nu dock… Han äter alla ben tills de är helt slut, han älskar mjukisdjur och samlar allt han har till sin hundbädd och leker med dem till det bara är trasor kvar. Eftersom vi väntade på att vår lägenhet skulle bli klar bodde vi hans första tre veckor i Sverige hos mina föräldrar, och i början ville han bara göra behov på deras tomt. Hela huset blev som hans trygga borg. Det gick att gå superkorta promenader om det var två av oss fyra som gick med honom, annars vägrade han. Jag tror han kände att han nu hade sin familj och absolut inte skulle lämna den. Min mamma och pappa har verkligen blivit hans bästa vänner! Dom var innan han kom som vilka föräldrar som helst men öppnade verkligen armarna och sinnet när han väl kom. Har en video på instagram där man verkligen ser hur mycket han gillar dom. Älskar den!

Han uppskattar saker runtomkring väldigt mycket. Gräs, skog, sand, berg. Ibland tror jag vi har fått hem en bergsget. Han är galen. Han tror nog att han är spiderman i hundformat! Han beskrevs innan lite som Ferdinand, en som trivs bra under eken och lukta på blommorna. Och ja, han var hur lugn och försiktig som helst och bara skulle bli klappad, men nu när han börjar förstå att ett hundliv kan vara riktigt riktigt kul finns inget stopp! ”Undra om jag klarar att hoppa från soffan till fönsterbrädan…” Lite så är han nu.

Buster är vår första hund och jag har egentligen noll erfarenhet så många hundar testar säkert gränser, men man känner verkligen att han kommit underfund med livet och blommat ut. Han kan vara rädd. Som med regn, det hade han aldrig upplevt och tyckte inte alls var kul, men efter ett tag gick han ändå ut – och älskade det! Han älskar fortfarande att gosa. Och jag med. Bästa som finns är att trycka in hela näsan i pälsen och 95% av gångerna tycker Buster det är toppen. Han vill verkligen göra bra ifrån sig också, lyssnar och lär sig snabb.

Buster har ändå haft tur med sitt liv i Grekland trots att han är född utan ett hem, men tänk om Photini och de andra aldrig hittat honom? Att de ändå kämpar för att alla har rätt till ett bättre hundliv. Jag funderade mycket på varför Buster var så undernärd och skygg, volontärerna brinner ju för hundarna. Alex, som Buster bodde mest hos var ärlig och sa att han har inte mer. Han har inte mer mat än den hundarna får, de kommer vara hungriga men överleva.

Han kan inte spendera tillräckligt med tid med varje enskild hund för varje dag finns nya hundar som behöver hjälp. När säger man stopp liksom? Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt att ha 15 hundar i samma lägenhet, men samtidigt är jag ju så tacksam att alla på Ghost dogs sett till att det gått så bra för Buster som det ändå gjorde. Vår lilla hund, kan inte tänka mig ett liv utan honom nu.

Tänk om jag inte hade tagit hundarna på jobbet på promenad? Och inte stött på Athanasia. Då hade allt det här aldrig hänt. Hemsk tanke. ”

– Amanda Milefors

Läs mer:

6 saker att tänka på när du väljer hundhalsband och hundkoppel till valpen

Möt Bethany Obrecht, Co-founder Found My Animal

My goal in life is to be as good of a person my dog already thinks I am.